Garderob med svängdörr

IMG_20180822_163559
Fenomenal par-selfie. Foto: enkelro, Cathedral Lakes, 2018

När jag först träffade Anna, upplevde jag inte på något sätt att jag behövde ”komma ut”, någon av alla de gånger jag berättade för familj och vänner att vi träffats. Jag upplevde ju inte att jag var annorlunda än innan vi möttes, eller att jag nu tillslut berättade något jag tidigare dolt för omvärlden. Vi hade ”bara” blivit kära och så var det med det.

Nu, två och ett halvt år senare, upplever jag att det är som en slags ständigt pågående ”komma ut”-situation, i de små mötena (eller stora) med folk i vardagen här. När de får höra att jag ”nyss” kommit hit, till USA, Kalifornien, och frågar vad jag gör här, varför jag kom hit, och jag berättar att det är av kärlek, att min partner är härifrån. Nästan alltid antas det då att Anna är en man. ”What’s your husband/boyfriend doing?”, i olika varianter, är nästan alltid nästa steg i samtalet.

Två gånger har jag svarat utan att korrigera frågan. Det vill säga, låtsats att Anna är min make/pojkvän, istället för fru/flickvän. Den första gången kändes det lite konstigt, men det var i en situation där jag inte kände mig helt bekväm (i allmänhet), och jag ville inte ”riskera” någonting, i form av ytterligare obehag. Notorisk sanningssägare som jag är, fick jag för en sekund känna in att, ja, Anna kan ju ses som min make också, i bemärkelsen att hon har den motsvarande rollen en ”make” skulle kunna ha, i mitt liv. Och när jag efteråt smsade och berättade att jag just (indirekt) kallat henne ”my husband” fick jag klart godkänt. Och jag bekräftade att hon gärna får kalla mig sin make vid eventuella behov, också.

Den andra gången var nu, nyss. På banken här (ja, jag har tillslut kunnat öppna ett bankkonto!), där kön var ringlande lång, och jag började prata med vakten som stod där. Vi pratade om vädret, om Kaliforniens sol, som så många söker sig till (”Ni har det väldigt grått i Europa, eller hur?”). När hen frågade om det var just vädret som lockat hit mig, svarade jag, nej, det var kärleken. ”Ah!” Hen sken upp, och en lång radda glada bedyrelser följde. ”So he’s from here!?”, kom det strax, och på grund av diverse, bara log och nickade jag. Raddorna fortsatte, men den nyss ganska trivsamma situationen började kännas obekväm. Entusiasmen och historierna om hur jag skulle berätta för mina barn om hur jag kom hit för deras pappas skull, glädjen över kärleken och att vi verkligen ska ta tillvara på den, för vi vet inte hur länge vi får ha den (följt av en sorgsen glimt i ögonen som fick mig att undra, som gjorde att jag ville fråga mer…men det gjorde jag inte). Allting började nu landa ganska snett, och trivseln i det lilla samtalet avtog snabbt för min del, tills jag blev ”räddad” av att det var min tur framme vid luckan, och vi avslutade genom att önska varandra en god kväll.

Känslan av att inte ha – direkt – korrigerat den förutfattade bilden, och också undran om de glada utropen låtit annorlunda om jag så hade gjort, skavde med mig nu efteråt, hela vägen hem. Någonting i mig fick mig ju att inte göra just denna korrigering, från början, denna gång (och sen kändes det liksom lite sent att slänga in ett – ”Ja, fast han är en hon”). Och det är det i sig som skaver. Inte för att jag råkat ut för något negativt, alla de gånger detta har hänt (alltså då jag korrigerat), nästan tvärtom mellan varven. Men med främlingar såhär känns det ibland…annorlunda. Som att en aldrig riktigt vet.

Det blir också genast så personligt, som att jag behöver öppna upp så mycket mer på en gång, i dessa småpratssituationer, när den andra personen klampar på i antaganden. Ett fåtal gånger har frågan kommit ”Oh, and what do they do?” (”they” används ungefär motsvarande som ”hen” här), och det känns så skönt när det händer. Och det blir som en påminnelse till mig själv, i alla möjliga situationer, att komma ihåg att inte anta så mycket, hela tiden. För det är ju grejen, jag gör samma sak. Till exempel antar jag säkert ofta att en kvinna pratar om en man, när hon pratar om sin kärlek. Eller jag tror det i alla fall. Eller att ”alla” har råd att göra x y z, eller att en person som ser frisk ut…är just det. Så jag menar inget ont om alla de, vi, som gör detta, men vill verkligen jobba på att sluta anta så mycket, baserat på normer och annat.

Dagens lilla situation gjorde mig också uppmärksam på det här med att ”speak up”. Att, när det handlar om en själv, kan det vara svårt och känslosamt att ”stå upp”, korrigera, ”utbilda”. Hade den här personen sagt något rasistiskt till exempel (ja, jag ser precis allt genom de glasögonen just nu), hade jag inte haft samma personligt emotionella uppförsbacke att gå upp till diskussion, även om det tar på krafterna på andra sätt. Men när det handlade om mig själv (och här inte ens på något givet eller uttalat negativt vis), kändes det så mycket svårare, där och då, i det känslotillstånd jag var idag, eller vad det nu var som gjorde att jag inte ”orkade”. Och det blev en väldigt tydlig beskrivning av hur viktigt det är att stå upp för andra, när det behövs, för att det krävs så oändligt mycket mer för de som är personligt involverade att göra detsamma. Hur viktigt det är att vi som inte är de utsatta i en given situation, säger ifrån i samtal, diskussioner, kommentarsfält osv, för alla de därute som hamnar i den sits jag upplevde mig idag, fast många resor värre. Där och då behöver vi andra ta vid. Obs, alltså inte ta över där där vi inte hör hemma (och överrösta de röster det verkligen gäller – dem ska vi framhäva istället). Utan i att ta snacket, när det spårar ur, eller bara till synes halkar på sniskan ”litegrann”, men ändå skadar.

Speak up för din nästa, helt enkelt. Hen behöver vila.

En reaktion på ”Garderob med svängdörr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s